Om splittrade mål, eller att hitta en djupare mening med hållbarhetsarbetet

Att arbeta för att lärande bör handla om att studenter ska kunna bidra till en hållbar utveckling är i grunden en fråga om att sätta upp helt andra mål med utbildningsverksamheten på ett lärosäte. Det finns dock en mängd olika mål man kan ha för högre utbildning. Officiellt och i målformuleringar som kommuniceras till lärosätet kan högre utbildning kan ha som mål att verka för

• internationalisering
• breddad rekrytering
• forskningsanknytning i utbildningen
• digitalisering
• ökad jämställdhet
• anställningsbarhet efter examen

I dialoger mellan programansvariga och lärare kan det dock vara andra mål som visar sig vara mer styrande för beslut om inrättande eller avskaffande av kurser eller program, såsom

• att studenter klarar sina lärandemål
• att rekrytera flera studenter
• att få fler studenter att klara sina kurser

Sedan finns det såklart en mängd målsättningar som inte är lika lätta att kommunicera som officiella mål men kan vara viktiga de-facto-målsättningar för studierektorer och institutioner på grund av styrmekanismer vid lärosätet, som

• att kurser ska vara billiga att driva
• att utbildningsprogram ska vara enkla att administrera inom ramarna för befintliga system på lärosätet
• att kurser inte ska vara beroende av enskilda lärare som gör det svårt att driva kurser vid sjukdom

För enskilda lärare kan det sedan finnas drivkrafter som

• att kurser ska dra nytta av precis den spetskompetens läraren har så man känner ett engagemang för kursens ämne

Studenter kan slutligen vilja

• att kurser ska ligga i linje med deras förväntningar på utbildningen som de sökte till
• att utbildningar är lagom utmanande, förutsägbara och
• att kurser är rimliga i relation till andra kurser

Några av de här målen sätts upp nationellt, andra av lärosätet. Vissa bryr sig omgivande näringsliv om via representanter i nämnder, andra berör studenter. Några av målen är viktiga för lärarna, några viktigare för forskare, studierektorer eller institutioner. Några målsättningar är konsekvenser av att man valt ett sätt att organisera sig på lärosätet, andra är kopplade till känslor av identitet. Det är dock sällan man försöker bena ut vilka målsättningar olika aktörer har och vilka olika mekanismer eller strukturer som gör att olika målsättningar betraktas viktiga. Jag kan ofta höra en viss uppgivenhet bland personer som rört sig i sammanhang där man försöker förhandla om förändringar kopplat till kurser och utbildningar där de hänvisar till att det finns mängder med olika viljor och att det ju är omöjligt att göra alla nöjda. Ett problem som jag ser med den inställningen är att den bortser från människors förmåga att kunna komma till konstruktiva lösningar om man bara ges förutsättningar för att konstruera om hur man arbetar med varandra, och ges möjlighet att diskutera och komma till gemensamma beslut om hur man vill hantera både administration, ekonomi och kvalitetsbegrepp givet övergripande mål.

För att göra detta måste vi börja med ett mål. Inte tio-femton olika målsättningar utan inbördes rangordning, utan ett övergripande mål. Examensordningen eller motsvarande styrintrument kan ange mål i detalj, men det är egentligen inte det som bör vara styrande i första hand, utan liksom andra lagar något som förhoppningsvis går att anpassa till alla olika målsättningar vi kan tycka är rimliga för utbildningar vid universitet och högskolor. Jag skulle själv tänka att målet borde kunna handla om att bli kapabel, villig och kunnig att driva konkret arbete för att förändra världen i stort eller i smått till ett hållbart samhälle. För att klara av att förstå varför världen över huvud taget behöver ändras krävs breda perspektiv, globala och personliga. Att studenter får möta personer med andra bakgrunder än de man har i Sverige blir kritiskt, vilket ställer krav på internationalisering. Eftersom en samhällsomställning måste vara något som alla är engagerade i så blir det nödvändigt att nå ut till personer som tidigare inte sökt högskoleutbildningar, det vill säga man måste ägna sig åt breddad rekrytering för att lyckas med den här nya målsättningen. För att förstå världens tillstånd och ha förmåga att kunna fatta mer relevanta beslut behövs absolut stöd i aktuell forskning och att man då får forskningsanknuten utbildning, men då sådan forskning som tar sin utgångspunkt i större samtidsutmaningar och inte främst drivs av inneboende logik i enskilda discipliner. Ett sätt att praktiskt kunna ägna sig åt internationella samarbeten utan att behöva resa mycket vore att i ökad utsträckning använda digitalisering i den mån det kan hjälpa oss kommunicera effektivare med personer som inte kan vara på plats under utbildningen.

Utöver målsättningar som kan vara direkt stödjande eller nödvändiga för ett övergripande mål om att bidra till omställningen till ett hållbart samhälle finns det andra som främst kan motiveras av sättet vi bedriver utbildning och där vi kan se andra sätt att organisera oss som skulle ändra målsättningarna i sig. Om vi gav ersättning för kurser kopplat till något annat än antal studenter i enskilda kurser och deras huvudområdesklassning så skulle inte alla tänka på samma sätt när det gäller att maximera ersättningen eller minimera lärarinsatserna i kurser. Om vi värderar lärares kollegialitet snarare än genialitet kanske det lättare skulle gå att byta ut både lärare och kurser utan att det kändes hotande. Om studenterna fick hjälp att som de vuxna individer de är få kontroll över sina studiers inriktning och styra hur stor mängd stoff de kan och behöver för att nå mål, och om de ges möjlighet att formulera målsättningar tillsammans med sina lärare som är begripliga och rimliga för dem i början av en kurs så kanske inte formaten och examinationen måste bestämmas två år i förväg för en studentgrupp lärarna inte ens känner? Om man tittar på hur studenter upplever kurser åtminstone ett år efter att de gått klart dem kanske de har lättare att se vad de innebär i ett större sammanhang snarare än hur nöjd man var direkt efter examinationen?

Att försöka se vilka mål vi har och vill ha vore ett nödvändigt men absolut inte tillräckligt steg för att förstå vad en utbildning borde bestå i, men utan det här samtalet är risken att måldiskussioner kör fast i att man måste låtsas som om officiella mål betyder något samtidigt som man egentligen känner sig tvungen att hantera andra, men inga av dem är kanske egentligen de man skulle sätta upp för sig själv om man fick välja fritt. Varför skulle vi välja att nöja oss med något mindre, när vi faktiskt har möjligheten?