I ljuset av Rysslands invasion av Ukraina och det internationella samfundets samlade reaktioner har jag haft anledning att fundera på allvar över vad förändringsvilja betyder och kräver.
Vi är nog många som blivit överraskade över att både Nato och EU fått en dramatiskt ökad samsyn där det tidigare fanns splittring, och man har gjort stora förändringar i allt från finanspolitik, vapenexporter, migrationspolitik (beträffande ljushyade personer från närliggande länder), samt energipolitik. I dagarna kom också IPCC:s rapport som gör det tydligt att de beräknade konsekvenserna av bland annat vår globala energipolitik är långt mycket värre än man tidigare uppskattat. Fönstret för stora förändringar krymper för varje dag och vi har alltfler oåterkalleliga förändringar vi måste leva med i ett förändrat klimat. Reaktionerna på den har givetvis uteblivit helt i skuggan av det pågående kriget mitt i Europa.
Det som jag tycker är intressant i detta är dock att man tydligt identifierat, på storpolitisk nivå, att tidigare förhållningssätt tydligt misslyckats, och att det är i ljuset av det som dramatiska omsvängningar gjorts för att hindra Ryssland från att lyckas ockupera Ukraina. Det är inte någon vag ambition man nu har, det är inte varsamt formulerade, luftiga mål som kan tolkas olika beroende på kontext utan det är väldigt starka, entydiga åtgärder med ett tydligt mål: att få Ryssland att avbryta sin militära aggression gentemot Ukraina. Åtgärderna kommer definitivt ha återverkningar på EU och det är just därför de behöver en stark vilja. Alla visar att man är enade om att detta är ett viktigt, akut mål att uppnå, att tidigare ansatser varit fullständigt otillräckliga eller missriktade och att den nya situationen man befinner sig i gör att man accepterar de obekväma konsekvenserna som kommer krävas för att nå målet. Åtgärder bedöms också efter om de kan hjälpa till att uppnå det övergripande målet.
Detta kan jämföras med vilken formulering av ambition till förändring och omställning som helst, i samhället i allmänhet eller på universitet i synnerhet:
- man visar inte att det är viktigt och akut mål att uppnå genom radikala förändringar av ekonomiska prioriteringar eller direkta styrmedel utan vill ha strävansmål, inte effektmål (läs: det är ett fint mål att sätta upp, inte ett viktigt mål att mäta framgång mot),
- man erkänner inte att tidigare arbete varit otillräckligt eller missriktat utan pratar om att man gör något bra som kan bli lite bättre (läs: inget behöver egentligen ändras för det vi egentligen bryr oss om indikerar inga problem),
- man vill inte vidta åtgärder som kan vara obekväma men potentiellt effektiva som att förbjuda flygresor eller lägga ner utbildningar (läs: det är inte tillräckligt viktigt för att göra något som är riskabelt och egentligen behöver vi ju inte ändra på något hos oss själva),
- åtgärderna som tas fram väljs för att de är enkla och oproblematiska att genomföra, inte de som skulle vara mest relevanta i förhållande till målet (läs: det är viktigare att visa att man gör något över huvud taget, än att ställa upp mål i förhållande till yttre krav på samhällsomställning och bedöma åtgärder efter om de är tillräckliga i förhållande till dem).
Någonstans kanske skillnaden bara ligger i att ett krig är en akut kris som det är lätt att relatera till med tydliga antagonister som kan sanktioneras och mänskliga öden här och nu vi kan engagera oss i. Klimatkrisen och artutrotningen kommer inte med samma enkla narrativ. Vi kommer aldrig att ha en enskild antagonist, vi ser effekter med fördröjningar och till och med efter det att det går att göra någon skillnad.. Men, folkliga rörelser har tidigare krävt och åstadkommit social förändring gentemot stora strukturer. Jag blir alltmer övertygad om att inget mindre än en massiv folkrörelse är det som krävs för samhällsomställning. Och jag är allt mindre övertygad om att stora samhällsinstitutioner som högre utbildning är särskilt kapabla att förändra sig själva eller fundamenten de vilar på. Och trots alla ansträngningar är det inte särskilt troligt att vi kommer att klara oss helskinnade genom de kommande årtiondena, med oåterkalleliga förluster av både ekosystem och människoliv. Det mest moraliskt hederliga vore att utrusta våra studenter att hantera det oundvikliga faktumet med sin mänsklighet i behåll.
Olas tankar om hållbarhet 