Makt & kunskap

“Jag är lektor i datalogi, så därför är jag ju här och leder en panel om omställningsfrågor på medicinska fakulteten”

Ibland blir jag obekväm när jag ska presentera mig. För vem är jag egentligen? Med vilken rätt kan jag få delta, prata och leda arbete som handlar om hållbarhetsfrågor? Som jag ser det finns det en inneboende konflikt mellan sätten akademin är organiserad, de kunskapshierarkier och maktförhållanden som finns, och möjligheterna att meningsfullt ägna sig åt hållbarhetsfrågor. Min bakgrund kommer visserligen från datalogi i bemärkelsen att jag under en period av mitt liv ägnade mig åt att lära mig tekniska färdigheter. Jag behärskar fortfarande en del av de färdigheterna och har relativt lätt att lära mig nya. Men de definierar inte mig som person, och de definierar absolut inte vad jag kommit att ha som genuina intressen och valt att lära mig mer om sedan mer än tio år tillbaka. Akademin institutionaliserar förmågor och förhållningssätt, skapar ett språk och ställer frågor på ett sätt som gör det genuint svårt att ha intressen som inte passar in. På vilket sätt är jag fortfarande lektor “i datalogi”? Vad betyder det i så fall? Att jag inte får intressera mig för nya ämnen? Att jag inte får utforska dem tillsammans med studenter om jag inte får godkännande från rätt nämnd eller person först? Tanken om att akademiska strukturer måste vakta kunskapens integritet grundas i att vi måste säkerställa god vetenskaplig sed och redlighet, och att de som är bäst skickade att göra det är de som gått igenom akademiska meriteringsvägar inom ett visst ämne. Och att ett ämne i sin tur definieras av tankar om “djup”.

“Breddning är ju bra, men man måste ju ta tillräckligt djup också för att kunna bidra”

Orden “bredd” och “djup” i förhållande till kunskap grundas i föreställningar om att det finns en naturlig progression från grundare till djupare teoretiska kunskaper som är den naturliga vägen för akademisk utbildning och forskning. Till viss del stämmer det ju eftersom det är självuppfyllande: oavsett om man studerar algebror, signalvägar i hjärnan, kolonialism, arbetslöshetsutvecklingen eller utvecklingsstadier för barn kommer man först i kontakt med de enklare begreppen och behöver dem för att tillämpa, analysera och skapa något eget inom respektive disciplin i stil med diverse trappor för lärande anger. Problemet är om man i verkligheten har problem att hantera som inte låter sig fångas av de här kategorierna och där de inte känns meningsfulla att ägna sig åt till fullo för det man känner är meningsfullt. Är man intresserad av barns ohälsa kan den visserligen delvis karakteriseras av obalanser hos signalvägar i hjärnan men förklaringen kan även handla om utvecklingsstadier eller att skolsystemet är organiserat efter principer som begår våld på barns behov och utveckling till förmån för det ekonomiska systemets behov av arbetskraft. Varför ska man i så fall säga att det är legitimt att erkänna ett akademiskt ämne som den överordnade organiserande principen? Om jag som individ kan ägna 10 000h åt att bli expert på något, är jag då expert om jag som reflekterande praktiker lagt 4000h åt att bli en skicklig fritidsledare, ägnat 2000h åt att förstå skolsystemets uppbyggnad, 2000h åt att förstå signalvägar i hjärnan och 2000h åt att förstå hur det ekonomiska systemet styr skolan? Får jag då lov att kalla mig för en expert på vad som behövs för att skapa en bra skola? Och vem ska bedöma det? Enligt nuvarande akademiska meritsystem är det omöjligt att göra detta, för man skulle inte ens få tillgång till de olika kunskapsfälten om man inte har rätt sorts bakgrund. Och man kanske inte ens skulle uppfylla de på förhand bestämda lärandemålen om man gjorde det utan skulle kanske komma till andra, egna insikter längs vägen.

Inom naturvetenskap och teknik kan man på sätt och vis lätt bedöma utomstående skickliga personers kunskap: man kan bedöma om de teoretiska resultaten är logiskt sammanhängande, om de experimentella resultaten är replikerbara och om de tekniska konstruktionerna verkar fungera. Och i syfte att direkt bygga vidare på tidigare teoretiska, experimentella eller tekniska resultat behövs självklart en förståelse för de existerande kunskapsstrukturerna. Dock, det finns ett antal brister med tanken att man ska kunna “bygga vidare” på kunskap. För, låt oss säga att man gjort ett arbete i att utforska egenskaperna hos en teknik i att lösa ett samhällsrelevant problem. Man gör en förstudie och undersöker möjligheterna för tekniken. Man märker att det, som en fastighetsmäklare skulle uttrycka sig, finns en “potential” för tekniken men att ytterligare forskning behövs. Det behövs alltid ytterligare forskning. Frågan är bara vilken. Forskning om den relativa samhällsnyttan med ytterligare tekniskt utvecklingsarbete jämfört med forskning att förstå konsekvenserna för personalen vars arbete för ändras? Ytterligare prestandatester och experiment jämfört med att observera hur personer i verkligheten arbetar och vad som skulle krävas för att ge dem en bättre vardag? I och med att man alltid gör de här valen av fortsatt arbete gör man också alltid valen av vilken sorts kunskap som är viktigast, och inte baserat på problemets karaktär.

När det man är främst intresserad av att göra inte naturligt faller in i de existerande maktstrukturerna, vad gör man då? Det vanliga svaret på frågan är att söka samarbeten med andra som har en annan ämnesmässig bakgrund. I det samarbetet förutsätts man ändå främst fortsätta vara intresserad av det som är ens ämnesmässiga bakgrund och identitet, fångat av uttrycket “kan du bygga en app av det?” för min del. Att som enskild individ vara intresserad av frågor som akademiskt berörs på olika håll betraktas som oseriöst även av personer med genuint hållbarhetsintresse. Tanken om att det är bara inom ens egen disciplin man har legitimitet att verka, uttala sig och dra slutsatser blir för mig synligt i tankarna om bredd och djup. Om jag är tillräckligt nyfiken, ödmjuk och modig att vilja läsa sådant som kommer från personer med annan akademisk bakgrund än jag har, är öppen med begränsningarna i min kunskap men samtidigt modig nog att våga uttrycka hur jag tolkar det jag läser är jag övertygad om att jag kan komma längre i samtal och arbete med andra än om jag aktivt avhåller mig från att ta del av sådant där jag kan lära mig något kvalitativt nytt men samtidigt ha fundamentalt fel. Och att det är först då som samarbeten verkligen är möjliga och meningsfulla: om jag väljer att själv ta del av sådant som ligger utanför “mitt område”, gör det möjligt för mig att förstå andra perspektiv och kan berika mig själv. Det finns som jag ser det absolut en möjlighet till progression i det som ligger bortom det akademin traditionellt beskriver som ämnesmässig progression, eller “djup”.

För en del kan tanken om att vilja ha ett visst “ämnesmässigt djup” ha funktionen att hjälpa en bli oantastlig och immun mot kritik inom sitt expertområde. Tvärt emot idealet om kritisk granskning och ödmjukhet inför sin okunskap präglas akademin trots allt väldigt mycket av tankar om genialitet, excellens och individuella prestationer. Att i en sådan kultur vara öppen med att det finns saker man är nyfiken på men inte förstår fullt ut är livsfarligt. De enda tillfällena det är legitimt att vara okunnig är om man först etablerat sig som en absolut auktoritet inom ett område och därmed är oantastlig. Då kan man uttrycka sin nyfikenhet på saker som ingen annan känner till, men man kan knappast få meriteringspoäng på att vilja lära sig något andra (eventuellt) redan kan. Sann klokskap och stimulerande akademiska miljöer kännetecknas för mig mer av ödmjukhet och nyfikenhet än positionering och excellens. Därför känns idealet att vara oantastlig mer som en sorts social skyddsmekanism inom dysfunktionella maktstrukturer än ett nödvändigt och önskvärt förhållningssätt för att främja vårt kollektiva lärande om hur världen fungerar.

Akademin är inte heller helt konsekvent i tanken om hur man kan utveckla ett djup: Tanken att det bara är möjligt att läsa, förstå och uttala sig om forskningsresultat inom ett område om man själv gått en forskarutbildning inom området (och därmed är lektor “i ett ämne”) stämmer generellt inte: man anmodas läsa forskningsartiklar redan under sin grundutbildning, och när man senare behöver förstå pedagogik såväl som ledarskap under sin akademiska karriär förutsätts man kunna ta del av aktuell forskning inom de områdena. Man får kontinuerligt och oundvikligen lärdomar under livet, det är bara en fråga om vad vi väljer att ignorera under tiden vi lär oss och hur vi själva strukturerar och synliggör vårt lärande.

Vi hoppas ju också att vi kan kommunicera forskning brett till andra och nyttiggöra vår forskning för de som inte har samma bakgrund trots allt. Om vi tror att det är möjligt bygger den tanken på att andra utan samma akademiska bakgrund borde kunna dra nytta av forskningsresultat. I så fall borde vi ju själva också kunna göra det. Och, man kan i lönesättande samtal hänvisa till ledarskapsutbildningar och pedagogiska kurser. Så varför inte kunna hävda att man då faktiskt i sin gärning som lärare och forskare också kan vidareutbilda sig genom att ta till sig av annan kunskap? Och varför kan inte det betraktas lika värdefullt som annan vidareutbildning? I vissa fall får man dock hacka systemet. Som att kalla sig för lektor, punkt.