Om att “integrera hållbarhet” i högre utbildning

Jag råkar ofta på frågor om att integrera hållbarhet i högre utbildning och tänker att det är en knepig fråga, eftersom det brukar handla om ett “hur” på samma sätt som hur man examinerar rättssäkert, eller hur man bemöter studenter på ett trevligt sätt. Det finns dock olika typer av frågor man kan ställa sig, där jag inte är säker på att frågan om “hur” är meningsfull att börja med.

• Om man ställer sig frågan hur man kan integrera hållbarhetsaspekter i kursdesignen av en kurs i ett visst ämne, som i sig är givet, blir det som att man ställer sig frågan ”hur kan hållbarhetsaspekter komma in i min kurs i matematisk statistik?”. Problemet är dock att man som examinator i en sådan kurs rimligen borde ifrågasätta huruvida man över huvud taget borde integrera hållbarhetsaspekter i matematisk statistik. Man kanske erkänner premisserna för frågan: att vi lever i någon sorts ohållbart samhälle, men har väldigt svårt att se vad “hur” kan innebära. För många som undervisar i högre utbildning, i alla de ämnen inte från början är orienterade efter vad större en samhällsomställning kräver, är vana vid “hur man integrerar X” för frågor såsom lika villkor, rättssäkerhet eller liknande: de omfattar alla på precis samma sätt och utan att ställa frågor om vad man undervisar i och varför. Aspekter som rättssäkerhet kan betraktas som ofarliga, universella och självklara. Såvida man inte ser det som att tankar om rättssäkerhet och de gensvar vi oftast formulerar när vi tänker att rättssäkerheten brister underminerar möjligheterna för studenterna att utveckla de förmågor vi är mest intresserade av. En del sätt att hantera hållbarhetsfrågor innebär att man resonerar på samma sätt: man ska hitta ett sätt att göra det man från början planerat i sin kurs på ett sätt som låter studenterna träna på systemtänkande eller förmåga att hantera egna och andras värderingar. Men…
• Man kan också tänka sig att man ställer sig frågor i stil med ”varför pratar vi om en annorlunda, hållbar utveckling eller till och med omställning? ”, ”har samhällsutveckling haft någon relation till utbildning och lärande?”, ”varför skulle högre utbildning över huvud taget behöva ändras?”. Det här är mycket mer utforskande frågor som söker förstå om det finns någon relation mellan innehållet i högre utbildning och sättet den bedrivits, och det man bidrar till i samhället när man avslutat sin utbildning. En del menar att det är först i handling som utbildningens effekter blir synliga, och om vi i handling gemensamt byggt ett fundamentalt ohållbart samhälle de senaste århundradena måste det ha någon relation till vad och hur vi lärt oss. Det här ger dock inte en känsla av agens kring förändring, men kan möjligen ge en bild av vad syftet är med att prata om att lära för en hållbar utveckling och att det inte à priori antar att vi kan ”integrera aspekter” i befintliga utbildningar. Om vi antar att det fanns någon relation mellan frenologi, rasbiologi, de värderingar som den forskningen byggde på och samhällets massutrotning av människor för 80 år sedan kanske det finns någon relation mellan dagens utbildningsväsende, dess värderingar och vår nuvarande massutrotning av liv på jorden. Om det någonstans blir en öppning att tänka att man kanske skulle vilja göra något annorlunda, men inte vet hur för att man känner sig obetydlig, kommer vi till en tredje uppsättning frågor.
• En annan uppsättning frågor är i stil med ”hur kan jag ställa om vad och hur jag undervisar i ljuset av det jag ser skulle behöva ändras i samhället?”, ”hur kan jag genomföra förändringar tillsammans med andra när det känns som att jag är ensam i att driva min kurs och andra bestämmer vilken kurs jag ska ge?”, ”hur kan jag ge mig in i något som känns stort, skrämmande och där jag inte på något sätt är den expert jag förutsätts vara i mina ämneskurser?”. De här frågorna kräver att man erkänner att man kanske får en känslomässig respons av att förstå vidden av vad vi står inför, att utbildningsväsendet och forskning till innehåll och utförande bidragit till att upprätthålla och till och med förvärra våra nuvarande utmaningar, och att vi behöver civilkurage att göra annorlunda än vad de flesta ägnar sig åt och förväntar sig. Annars skulle det inte kallas för en ny sorts utveckling, eller omställning. Och allt detta behöver man göra utan att någon kan tala om vad det bästa sättet är, även om många utforskar nya sätt att lära av och med varandra som kanske är mer relevanta än de sätt vi haft tidigare, till både form och innehåll.