De senaste månaderna har nästan allt syre i högskolepedagogiska, och för all del även mer generella diskussioner konsumerats av att det finns tekniska redskap som låter oss reproducera stora mängder textuellt och grafiskt innehåll på nya sofistikerade vis. Det blir diskussioner som handlar om en okontrollerad teknisk utveckling som minskar tillit i mötet mellan människor och som minskar kostnaderna att producera texter, programkod, bildmaterial baserat på reproduktioner och appropriering av enorma mängder information i slutna företagsmiljöer.
En reaktion som är relativt vanlig är att man måste hänga med i utvecklingen, att det är vanligt att man blir nervös vid teknikskiften och att det mest handlar om att vi måste vänja oss för att vi inte har något val eller för att vi inte förstå att tekniken är till för vårt eget bästa. Den här typen av argument brukar åtföljas av någon typ av citat om hur absurt det vore att vara kvar i någon äldre teknik: “Kylskåpen ledde till att folk som sågade upp isblock ur sjöar för att ha i frysskåp blev arbetslösa. ChatGPT kanske gör andra arbetslösa, och lika bra är väl det.” Antagandena som är inbakade här handlar om att vi i varje stund som något ändras i vår relation till varandra och världen runt omkring oss på grund av teknik som distribueras inte har nytta av vår tidigare kunskap och att det vore skrattretande eller sorgligt om vi skulle kämpa emot det som följer som en direkt linje från alla de tekniska system som vi nu ser som självklara. ChatGPT kommer innebära förändringar av olika slag, både positiva och negativa, så har även tidigare tekniker inneburit förändringar. På totalen kommer vi dock att se att det både är oundvikligt och önskvärt att anamma de förändringar vi har sett. Det har under lång tid funnit en rak linje mellan ånglok, bilar, modern medicin, telefoner, flygplan, datorer och avancerade programvarusystem som handlat om linjärt ordnade framsteg i termer av komfort, möjligheter till självförverkligande och materiell standard. Så ser berättelsen ofta ut.
I takt med att de här systemen innebär förändringar över tid och på andra platser, i vidare sammanhang, som gör att världen står inför enorma förändringar, börjar dock narrativet att vackla.
För, om ångloken behöver förbjudas på grund av partikelemissioner, om bilar antingen släpper ut koldioxid som förgiftar atmosfären eller leder till rovdrift på mineraler för batterier runt hela jorden, om modern kemi & medicin leder till antibiotikaresistens och förgiftning av ekosystem och människor, om telefoner och datorer leder till brister på många kritiska jordartsmineraler och enorma mängder elektroniskt avfall, och programvarusystem gör människor sjuka på jobbet och minskar tilliten i samhället, vad är det då vi ska hänga med i?
AI-system, liksom alla andra system, ställer oss inför nya typer av frågor. Beroende på vad vi tänker om det som hänt de senaste 100 åren och innebörden av de förändringar vi redan varit med om är det dock olika typer av frågor som är meningsfulla att ställa sig:
Ställer vi oss frågan hur man på kan hindra studenter använda chatGPT vid examination, eller ställer man frågor om vad meningsfullt lärande är, och huruvida det bygger på kontroll?
Ställer vi frågan om hur vi kan utnyttja chatGPT på bästa sätt för vår undervisning, eller ställer vi frågor om vilka principer och tekniker chatGPT bygger på, vad användningen av verktygen stimulerar och hämmar, och vad man vill göra sig beroende av för att kunna bedriva undervisning och forskning?
Ställer vi oss frågor om varför människor reagerar negativt på en oundviklig teknik, eller ställer vi frågor om vad våra reaktioner kring teknik kommer från och vilken berättelse kring teknik som motiverar att vi själva tänker på ett visst sätt om just chatGPT, jämfört med DDT, kolkraftverk eller antibiotika?
Olas tankar om hållbarhet 