När jag som pedagogisk utvecklare försöker introducera lärande för en hållbar utveckling har jag använt lite olika ansatser, men den vanligaste har varit den här:

Det första jag gör brukar vara att berätta om det ohållbara i sättet vi lever och de enorma hot världen står inför. Det andra är att jag brukar lyfta relationen till de utbildningar som gör personer mindre engagerade i att förändra världen och att det krävs förändrade pedagogiska grepp för att engagera. Det tredje handlar om de strategiska kompetenser och lärandeformer som lyfts fram som värdefulla av forskning om att ställa om till en hållbar utveckling. Efter steg tre har jag tänkt mig att folk har fått känslan av att “ok, nu vet vi varför och hur vi ska arbeta för att våra studenter ska kunna främja en hållbar utveckling, då sätter vi igång då!”. Tyvärr blir det inte så, och det är på grund av en fundamental brist i sättet att berätta och engagera de jag pratar med. Det här inlägget är tänkt att bearbeta lite varför jag tror att det är fel tänkt.

När jag berättar för andra om tillståndet i världen, presenterar fakta om hur vi håller på att förlora arter på ett sätt som hotar stora delar av livsväven på jorden, och hur det tillsammans med klimatförändringar riskerar existensen för avancerade mänskliga samhällen, blir det lätt en väldigt överväldigande känsla. Efter det här första steget brukar folk vara otåliga och vilja veta “det här är ju hemskt, så hur gör jag då i min kurs?”, alternativt “jaja, vi vet att det är hemskt men vad spelar det för roll för min kurs?”. I bägge fallen handlar det om att ansvaret för att ta det steget genom de här frågorna antas ligga hos någon annan, och att man inte själv bearbetar det faktum att vi aktivt får våra studenter mindre engagerade i omvärldsproblem i takt med att de lär sig specialisera sig. Och berättelsen jag berättar saknar en väldigt viktig aktör för att bli meningsfull: den saknar läraren själv. Den handlar om någon annan, eller något annat än det läraren vanligen brukar behöva bry sig om. Och berättelser som vi inte kan identifiera oss med, i vare sig handling eller karaktärer, riskerar bli en berättelse vi glömmer av eller förtränger.

Då jag står framför en publik är det alltid en historia vi förmedlar. En historia som visar vad vi ska bry oss om och vad vi kan ignorera, som lyfter fram något vi ska tänka på men samtidigt döljer det vi inte behöver bry oss så mycket om. Det här gäller oavsett om vi håller med ett sångnummer eller spex på en fest, en föreläsning om något tekniskt ämne som mekanik eller termodynamik, ett seminarium i tillväxtteori eller något annat. Jag väljer ut något att presentera och ett sätt på vilket jag presenterar det, som visar upp för mina åhörare vad som är viktigt och vad som inte är det. I matematisk analys inkluderar berättelsen sätt vi kan använda för att räkna med derivator och integraler, definitioner, bevis och teorem. Eventuellt inkluderar berättelsen också kontexten, att man utvecklat så mycket matematik kring analys av kurvor för att man historiskt ville räkna ut när påsken infaller och hur man ska sikta med en kanon. Inom programvarukonstruktion pratar vi om hur vi konstruerar stora programvarusystem snabbt och effektivt. Eventuellt innehåller berättelsen också de kvinnor som var väldigt viktiga i datalogins tidigare åldrar men blev utmanövrerade när ämnet blev ett mer erkänt akademiskt ämnesområde. Och eventuellt inkluderar vi berättelsen om Alan Turing som pionjär inom datavetenskap och central för Storbritanniens krigsinsats via kryptoknäckande, som drevs till självmord på grund av att han var homosexuell. Vi kan välja att inkludera i berättelsen det som kommit att forma våra ämnesområden, och därmed oss, eller inte.

När jag ska förmedla en historia om hur världen utvecklats intill idag nämner jag hur högre utbildnings roll varit att utbilda skickliga ämnesexperter som lärt sig att bry sig om hur man löser ekvationer, programmerar datorsystem, utför kirurgiska ingrepp eller analyserar lönsamhet för bolag. I min berättelse ingår en kort beskrivning av att sidoeffekten av högre utbildning varit att göra människor mindre kreativa, mindre engagerade i att bidra till att lösa problem utanför deras egen domän och i vissa fall mer egoistiska och mindre samarbetsvilliga. Det jag inte nämner är att det här är något som skett tack vare de allra bästa intentioner, och inte på grund av illvilja. Jag nämner inte hur skickliga lärare och forskare gjort sitt allra bästa att ge sina studenter den bästa starten på en yrkeskarriär som de förmått, och navigerat de krav som karriären och universitetet ställt på dem efter bästa förmåga. Och jag pratar inte om att universiteten har ställt de krav man tyckt varit bäst att ställa för att säkerställa den allra bästa kvaliteten på sina utbildningar.

Om jag skulle göra det skulle nog berättelsen bli en annan. Framför allt skulle det bli en berättelse om oss. Om våra tankar, känslor och brister. En ärlig redogörelse av sätten på vilket vi strävar efter det vi tror på och formar våra studenter på samma sätt vi själva formats. En berättelse som länkar samman det abstrakta, det som sker i den stora världen vi bara vagt förnimmer som på håll, och det konkreta i budgetfördelningar, kursvärderingar, meriteringsvägar och ansökningar om forskningsmedel.

En sådan berättelse skulle kunna sträcka sig från nutiden in i framtiden genom att inkludera vanliga reaktioner på världens klimatkris och massutrotning av arter, som utmattning, uppgivenhet och känsla av att det trots allt inte har så mycket med en själv att göra. Att man har tusen saker att bry sig om och i morgon kommer det säkert något nytt. Att man redan utbildar skickliga experter som naturligt kommer vilja bry sig om att skapa en bättre värld. Eller att det skulle krävas enorma omtag av utbildningssystem som man inte helt rår över även om man kan se att de har sina brister.

Berättelsen kan börja med att förklara att de här vanliga sätten att reagera, och den här handlingsförlamningen som kan komma av att känna vanmakt, är det vi kan förvänta oss av de allra flesta. Den kan inkludera att ett fåtal orkar säga “jag vill bryta mönstret”. Några få som gör upp med det de inte tycker fungerar och ställer sig själva svåra frågor om hur de ska kunna ställa om inte bara utbildningar utan även samhället. Men det stora flertalet styrs av den omgivande organisationen och de normer som gäller, och de i sin tur kommer styras av samhällets ideal om framsteg och välgång. Man kommer ställa sin tilltro till grön tillväxt, ny teknik och annat som skulle kunna låta fundamenten för våra nuvarande system förbli intakta och att man fortsätter leva som tidigare. Längst ut bortom de mänskliga systemen finns såklart det fantastiska livsuppehållande systemet på jorden, med ekosystem och ett klimatsystem som möjliggör allt liv på jorden och våra avancerade mänskliga samhällen. Det livsuppehållande systemet på jorden reagerar trögt, när det gäller klimatet först efter flera årtionden, men är i slutändan det som kommer styra förutsättningarna för allt liv, inklusive mänskligt sådant. I min berättelse skulle vi årtionde efter årtionde komma att se hur de mänskliga avancerade välfärdssamhällena redan i mitten av 2020-talet var bortom räddning. Vi var bara alla oförmögna att reagera på all information som kom om det som höll på att hända i olika delar av världen. I berättelsen har då ett antal processer redan gått så långt att de slår ut stora delar av jordbrukssystemen genom massdöd av livsviktiga pollinerare, vattenbrist i Indien och Kina orsakar enorma sociala spänningar, kollapsade ekonomier och migrationsvågor, kollapsen av världens fiskebestånd hotar överlevnaden för miljoner människor i viktiga ekonomier, eldstormar och utdragna torkperioder i stora delar av USA inklusive ekonomiskt viktiga Kalifornien leder till ekonomisk depression, sociala konvulsioner och drastiskt sämre förutsättningar för avancerade samhällen. När samhället är tvunget att anpassa sig till de här radikala försämringarna kommer det behöva prioritera annorlunda, och de dyra universiteten ifrågasätts kraftigt eftersom de varit ineffektiva i att driva sociala omställningsprocesser och pengarna behövs för mer grundläggande behov.

Efter de här berättelsen kan man stanna upp. Man kan försöka ställa sig frågan om det är oundviktligt. Man kan ställa sig frågan om vad vi egentligen har belägg för. Man kan känna att den här berättelsen inte är en vi vill tro på. Utan att skuldbelägga enskilda personer kan vi prata om de belägg vi har för att klimatkrisen riskerar att ha de här oerhörda konsekvenserna. Vi kan prata om att psykologin visar att vi människor tenderar reagera på just de här sätten, och empiriskt kan vi tala om att det är just så (med utmattning, apati och att välja att göra som alla andra) som vi reagerar just nu.

En annan berättelse är dock möjlig. Den börjar från samma grundläge, samma världsbild, men på samma sätt som Per Espen Stoknes förklarar i sin TED-föreläsning finns det sätt att bryta mönstren kring hur vi kommunicerar och reagerar på berättelser om vår värld. I vår nya berättelse kan vi visa hur forskare, engagerade i att lösa världens problem med hjälp av de expertkompetenser de har, uppmärksammar att deras studenter inte verkar engagerade i förändring på samma sätt som de själva. De söker förändring. De tar kontakt med varandra och visar sig ärligt nyfikna men samtidigt öppet okunniga om det som de själva saknar i sin skolning. När de visar att de själva söker lära sig får de studenter engagerade att tillsammans med dem undersöka hur världens problem faktiskt ser ut och hur man kan arbeta med dem. De bildar nätverk, de skapar opinion och stödjer varandra. De försöker nå ut till samhället och dem som bidrar till omställningen just nu. De gör sig själva relevanta genom att välja att bidra och visa för andra hur man kan göra skillnad. De blir förebilder som leder en process som efter bara något årtionde känns så självklar att man inte riktigt längre kommer ihåg hur det var när man kunde välja att inte bry sig om en hållbar värld. De blir en del av berättelsen jag vill vara en del av. Och de huvudpersonerna i berättelsen jag vill bjuda in andra i.

Som pedagogisk utvecklare vid ett universitet har jag ofta samtal med olika personer om hur man kan arbeta för att se till att våra studenter kommer att kunna lära sig det som behövs för att vi ska kunna ställa om till ett hållbart samhälle. På den här bloggen kommer jag försöka behandla några av de reaktioner jag fått. Den första av reaktionerna jag tänkte ta upp är den som handlar om att vilja gå till handling och göra något konkret, så snart man kan.

Efter att jag haft presentationer av det faktum att vi redan överskridit fyra av de nio planetära gränserna för vad de livsuppehållande systemen på jorden kan tåla, eller pratat om att en del typer av utbildningar vid universitet riskerar göra studenter mindre engagerade i att lösa samhällsproblem och mer egoistiska, får jag ofta reaktioner om frustration, och en vilja att konkret gå till handling. Man vill göra något i sin kurs, direkt. Initialt skulle man kunna tycka att det här vore väldigt bra, om folk inte direkt såg hinder av olika slag utan önskar implementera andra lärandemål eller aktiviteter i en kurs i syfte att bättre förbereda studenter för att kunna bidra till en hållbar utveckling. Men, någonting har skavt hos mig och jag har liksom känt att de här reaktionerna varit problematiska. Under en tid har jag inte riktigt vetat varför jag tycker att det här känns problematiskt, men nu tror jag att jag vet varför. Det handlar om samma sak som när någon berättar för dig att du under en tid agerat på ett sätt som sårat djupt, eller gjort något som är fel. En vanlig psykologisk försvarsmekanism är då att säga “Förlåt om jag sårade dig”, med betoning på “om”. Man kan också be om ett konkret sätt att i stunden göra något annorlunda så att man kan “gå vidare”. Anledningen till att det här kallas för en försvarsmekanism är att det egentligen inte handlar om att bearbeta det man just hört, utan att man vill hitta ett snabbt sätt att komma bort från det man upplever som något obehagligt. Man vill hitta en “quick fix” som gör att den andre inte längre tittar på en på det där sättet, eller som gör att klumpen i magen kan försvinna direkt. Men det är inte ett konstruktivt sätt att bearbeta det man just hört.

I fallet då man sårat en annan människa behöver man kunna erkänna att man skadat någon annan med sitt beteende, göra sitt bästa för att sätta sig in i vilka konsekvenser ens handlande har haft och inte fokusera på att man trodde att ens agerande inte hade negativa konsekvenser, eller att den som sårats ska tala om på vilket sätt man ska säga “förlåt”. Det är viktigt att vara kvar i bearbetningsprocessen och ärligt se sitt eget agerande och konsekvenserna av det i ett större sammanhang. Det är först när man själv kan artikulera på vilket sätt man påverkat andra och när man kommit till botten med varför man själv betett sig som man gjort som man kan börja tala om förändringsarbete, och hur man ska kunna få förlåtelse för det man gjort. Även om man inte alltid skadar någon annan enskild människa när det gäller lärande och kurser på ett universitet så finns det grundläggande likheter i att man varit med och bidragit till ett samhällssystem som riskerar äventyra inte bara kommande människors liv utan förutsättningarna för så gott som alla andra arter på jorden. Det vi under många årtionden förberett våra studenter för är att bidra till en i grunden osund och ohållbar utveckling, så känslorna av skam, ilska, motstånd tenderar nog vara desamma som om man gjort en enskild människa illa.

Det här är inte bara något som gäller för enskilda individer, utan även grupper och samhällen. Västtyskland började på 1960-talet på allvar ta itu med det enorma trauma som nazismen och förintelsen innebar. Man började det plågsamma arbetet med att försöka förstå dokumentera och sätta sig in i alla specifika händelser som människor bidragit med för att åstadkomma koncentrationslägren och utrotningarna av judar. Det handlade då inte bara de stora penseldragen utan hur hela statsapparaten med både rättsväsendet, vårdapparaten, media och alla andra delar av samhället bidragit till förutsättningarna för historiens mest brutala, industrialiserade folkmord. Efter dokumentationen, och rättsprocesserna som följde, började rannsakandet. Man försökte förstå om det var något i den tyska folksjälen som möjliggjort detta eller hur vanliga människor annars skulle kunna göra sig skyldiga till sådana oerhörda grymheter. Det var under lång tid svårt att känna stolthet över något som förknippades med tyskhet, även för folk i Västtyskland. Det var egentligen först på senare delen av 1990-talet, efter återföreningen med Östtyskland, som det blev möjligt att på allvar heja på det egna landslaget och känna att man kunde acceptera sig själva tillräckligt för att se på det som varit. Man kunde lova sig själva “Nie wieder” (aldrig igen), samtidigt som man kunde börja tycka om vad den egna nationen då stod för. Bearbetningsprocessen var inte enkel, och i och med flyktingkrisen 2015 blev det klart att skillnaderna mellan öst & väst fortfarande är stora i förhållande till hur man arbetat med att förstå det som hände under Nazityskland. Det är dock svårt att se hur processen skulle kunnat bli bättre av att utomstående krafter tvingat Västtyskland till den process som man från 1960-talet drev själva. Östtyskland fick aldrig chansen att göra något liknande, och två generationer senare märks skillnaderna tydligt.

Man behöver gå igenom bearbetningsprocesser stegvis själv, och ingen utifrån kan tvinga en att ta de olika stegen. Det som är hjälpsamt vid bearbetning av jobbiga händelser som utmanar ens föreställningar om en själv är att få vara kvar i det som är jobbigt men samtidigt få ha kvar sitt sammanhang. Att vilja ha en “quick fix” är samma sak som att vilja hoppa över det som kräver introspektion och är jobbigt, och det är i sig en naturlig reaktion. Man vill gärna att någon annan ska hjälpa till att lösa det som gör ont, även om man kanske själv vet att det arbetet bara kan komma från en själv.

I arbetet med att ställa om från att lära sig för att bidra till någon sorts befintlig samhällsfunktion eller godtycklig utveckling till att lära för en att ställa om till en hållbar utveckling kan man komma fram till olika sorters slutsatser av vad som eventuellt saknas i det egna ämnet.

En slutsats skulle kunna vara att man i sina akademiska ämnen valt att helt ignorera världen utanför och de globala trender som sker, om accelererande utsläpp och artutrotning, klimatkatastrofer och risker för samhällskollapser. Om vi skulle ta till oss av vad de här trenderna verkligen betyder, och att de har något med vårt agerande att göra, så skulle vi behöva acceptera att de här förändringarna kommer att innebära är att det egna ämnet kan tappa sin relevans i ljuset av samhällets förändrade fokus på omställning till ett hållbart samhälle. På 1800-talet tappade teologiämnet mycket av sin relevans när samhällsprojektet ändrades från att bygga en stark religiöst ordnad statsapparat till att bygga allmän välfärd. Den utvecklingen skedde oberoende av ifrågasättandet av grundantaganden om guds existens. Ämnets existensberättigande byggde på antaganden som helt enkelt inte stämde längre. Om nationalekonomi fortsätter att anta att evig ekonomisk tillväxt är det enda vi kan studera, och om ingenjörsämnen antar att evig teknisk utveckling för att möjliggöra denna tillväxt är det enda de kan studera, så riskerar man att bli irrelevant om grundantagandena inte längre stämmer och världen visar sig se ut på något annat sätt och tillväxt inte alltid kan förknippas med en hållbar samhällsutveckling.

Den andra slutsatsen skulle kunna vara att man valt att studera sådant som är frikopplat från, och agnostiskt inför, huruvida samhällsprojektet ändras. Nordiska språk, linjär algebra och statistik kanske inte verkar ha någon som helst relation till ett förändrat samhällsprojekt. Att vara agnostisk innebär dock inte att man är oberoende och inte kommer påverkas av förändringar. Självklart kan man hävda att en bredd av lärande och bildning kan behövas för ett samhälle som ställer om sig i att bli långsiktigt hållbart, men det innebär likväl ett oansvarigt förhållningssätt till framtiden. Man kan välja att ignorera framtidsbilder som innebär ett samhälle som kollapsar på grund av konsekvenserna från klimatrelaterade kriser eller att samhället ställt om till att bli långsiktigt hållbart och därmed har en betydligt lägre ekonomisk aktivitet, med potentiellt färre som går högre utbildning eller som utbildar sig i annat än vad vi erbjuder idag. I båda fallen kommer ens ämnen och kurser dock inte kunna fortsätta erbjudas på samma sätt som idag. Det enda sättet att undvika se de här båda utvecklingarna är att istället ignorera aktuell forskning om världens tillstånd och om hur framtiden kan utvecklas.

Om man på allvar vill bidra till att studenter ska kunna främja en hållbar utveckling bör man pröva ansatser, i kurser och utbildningsprogram, som stimulerar engagemang att tänka annorlunda, våga utmana livsstilar och förändra samhällssystem. Om man vill hjälpa studenter bli medvetna förändringsagenter, personer som kan och vill se effekter på lång sikt för både ekosystem och systemen av människor som bor i dem och är beroende av dem, så måste man själv också vara beredd att se sig själv, sin egen roll och vad man blivit uppväxt med. Exakt vad det här kan innebära för olika lärare, ämnen och kurser är inte entydigt klart annat än att det inte kan vara en “quick fix” som levereras utifrån utan måste komma från en egen process av att erkänna sitt beteende, sina värderingar och från en vilja att på allvar bearbeta vad det är man menar är viktigt i den roll man har som lärare. Först då kommer förändringar att kunna bli allvarligt menade.