Om vådan att gå till handling

Som pedagogisk utvecklare vid ett universitet har jag ofta samtal med olika personer om hur man kan arbeta för att se till att våra studenter kommer att kunna lära sig det som behövs för att vi ska kunna ställa om till ett hållbart samhälle. På den här bloggen kommer jag försöka behandla några av de reaktioner jag fått. Den första av reaktionerna jag tänkte ta upp är den som handlar om att vilja gå till handling och göra något konkret, så snart man kan.

Efter att jag haft presentationer av det faktum att vi redan överskridit fyra av de nio planetära gränserna för vad de livsuppehållande systemen på jorden kan tåla, eller pratat om att en del typer av utbildningar vid universitet riskerar göra studenter mindre engagerade i att lösa samhällsproblem och mer egoistiska, får jag ofta reaktioner om frustration, och en vilja att konkret gå till handling. Man vill göra något i sin kurs, direkt. Initialt skulle man kunna tycka att det här vore väldigt bra, om folk inte direkt såg hinder av olika slag utan önskar implementera andra lärandemål eller aktiviteter i en kurs i syfte att bättre förbereda studenter för att kunna bidra till en hållbar utveckling. Men, någonting har skavt hos mig och jag har liksom känt att de här reaktionerna varit problematiska. Under en tid har jag inte riktigt vetat varför jag tycker att det här känns problematiskt, men nu tror jag att jag vet varför. Det handlar om samma sak som när någon berättar för dig att du under en tid agerat på ett sätt som sårat djupt, eller gjort något som är fel. En vanlig psykologisk försvarsmekanism är då att säga “Förlåt om jag sårade dig”, med betoning på “om”. Man kan också be om ett konkret sätt att i stunden göra något annorlunda så att man kan “gå vidare”. Anledningen till att det här kallas för en försvarsmekanism är att det egentligen inte handlar om att bearbeta det man just hört, utan att man vill hitta ett snabbt sätt att komma bort från det man upplever som något obehagligt. Man vill hitta en “quick fix” som gör att den andre inte längre tittar på en på det där sättet, eller som gör att klumpen i magen kan försvinna direkt. Men det är inte ett konstruktivt sätt att bearbeta det man just hört.

I fallet då man sårat en annan människa behöver man kunna erkänna att man skadat någon annan med sitt beteende, göra sitt bästa för att sätta sig in i vilka konsekvenser ens handlande har haft och inte fokusera på att man trodde att ens agerande inte hade negativa konsekvenser, eller att den som sårats ska tala om på vilket sätt man ska säga “förlåt”. Det är viktigt att vara kvar i bearbetningsprocessen och ärligt se sitt eget agerande och konsekvenserna av det i ett större sammanhang. Det är först när man själv kan artikulera på vilket sätt man påverkat andra och när man kommit till botten med varför man själv betett sig som man gjort som man kan börja tala om förändringsarbete, och hur man ska kunna få förlåtelse för det man gjort. Även om man inte alltid skadar någon annan enskild människa när det gäller lärande och kurser på ett universitet så finns det grundläggande likheter i att man varit med och bidragit till ett samhällssystem som riskerar äventyra inte bara kommande människors liv utan förutsättningarna för så gott som alla andra arter på jorden. Det vi under många årtionden förberett våra studenter för är att bidra till en i grunden osund och ohållbar utveckling, så känslorna av skam, ilska, motstånd tenderar nog vara desamma som om man gjort en enskild människa illa.

Det här är inte bara något som gäller för enskilda individer, utan även grupper och samhällen. Västtyskland började på 1960-talet på allvar ta itu med det enorma trauma som nazismen och förintelsen innebar. Man började det plågsamma arbetet med att försöka förstå dokumentera och sätta sig in i alla specifika händelser som människor bidragit med för att åstadkomma koncentrationslägren och utrotningarna av judar. Det handlade då inte bara de stora penseldragen utan hur hela statsapparaten med både rättsväsendet, vårdapparaten, media och alla andra delar av samhället bidragit till förutsättningarna för historiens mest brutala, industrialiserade folkmord. Efter dokumentationen, och rättsprocesserna som följde, började rannsakandet. Man försökte förstå om det var något i den tyska folksjälen som möjliggjort detta eller hur vanliga människor annars skulle kunna göra sig skyldiga till sådana oerhörda grymheter. Det var under lång tid svårt att känna stolthet över något som förknippades med tyskhet, även för folk i Västtyskland. Det var egentligen först på senare delen av 1990-talet, efter återföreningen med Östtyskland, som det blev möjligt att på allvar heja på det egna landslaget och känna att man kunde acceptera sig själva tillräckligt för att se på det som varit. Man kunde lova sig själva “Nie wieder” (aldrig igen), samtidigt som man kunde börja tycka om vad den egna nationen då stod för. Bearbetningsprocessen var inte enkel, och i och med flyktingkrisen 2015 blev det klart att skillnaderna mellan öst & väst fortfarande är stora i förhållande till hur man arbetat med att förstå det som hände under Nazityskland. Det är dock svårt att se hur processen skulle kunnat bli bättre av att utomstående krafter tvingat Västtyskland till den process som man från 1960-talet drev själva. Östtyskland fick aldrig chansen att göra något liknande, och två generationer senare märks skillnaderna tydligt.

Man behöver gå igenom bearbetningsprocesser stegvis själv, och ingen utifrån kan tvinga en att ta de olika stegen. Det som är hjälpsamt vid bearbetning av jobbiga händelser som utmanar ens föreställningar om en själv är att få vara kvar i det som är jobbigt men samtidigt få ha kvar sitt sammanhang. Att vilja ha en “quick fix” är samma sak som att vilja hoppa över det som kräver introspektion och är jobbigt, och det är i sig en naturlig reaktion. Man vill gärna att någon annan ska hjälpa till att lösa det som gör ont, även om man kanske själv vet att det arbetet bara kan komma från en själv.

I arbetet med att ställa om från att lära sig för att bidra till någon sorts befintlig samhällsfunktion eller godtycklig utveckling till att lära för en att ställa om till en hållbar utveckling kan man komma fram till olika sorters slutsatser av vad som eventuellt saknas i det egna ämnet.

En slutsats skulle kunna vara att man i sina akademiska ämnen valt att helt ignorera världen utanför och de globala trender som sker, om accelererande utsläpp och artutrotning, klimatkatastrofer och risker för samhällskollapser. Om vi skulle ta till oss av vad de här trenderna verkligen betyder, och att de har något med vårt agerande att göra, så skulle vi behöva acceptera att de här förändringarna kommer att innebära är att det egna ämnet kan tappa sin relevans i ljuset av samhällets förändrade fokus på omställning till ett hållbart samhälle. På 1800-talet tappade teologiämnet mycket av sin relevans när samhällsprojektet ändrades från att bygga en stark religiöst ordnad statsapparat till att bygga allmän välfärd. Den utvecklingen skedde oberoende av ifrågasättandet av grundantaganden om guds existens. Ämnets existensberättigande byggde på antaganden som helt enkelt inte stämde längre. Om nationalekonomi fortsätter att anta att evig ekonomisk tillväxt är det enda vi kan studera, och om ingenjörsämnen antar att evig teknisk utveckling för att möjliggöra denna tillväxt är det enda de kan studera, så riskerar man att bli irrelevant om grundantagandena inte längre stämmer och världen visar sig se ut på något annat sätt och tillväxt inte alltid kan förknippas med en hållbar samhällsutveckling.

Den andra slutsatsen skulle kunna vara att man valt att studera sådant som är frikopplat från, och agnostiskt inför, huruvida samhällsprojektet ändras. Nordiska språk, linjär algebra och statistik kanske inte verkar ha någon som helst relation till ett förändrat samhällsprojekt. Att vara agnostisk innebär dock inte att man är oberoende och inte kommer påverkas av förändringar. Självklart kan man hävda att en bredd av lärande och bildning kan behövas för ett samhälle som ställer om sig i att bli långsiktigt hållbart, men det innebär likväl ett oansvarigt förhållningssätt till framtiden. Man kan välja att ignorera framtidsbilder som innebär ett samhälle som kollapsar på grund av konsekvenserna från klimatrelaterade kriser eller att samhället ställt om till att bli långsiktigt hållbart och därmed har en betydligt lägre ekonomisk aktivitet, med potentiellt färre som går högre utbildning eller som utbildar sig i annat än vad vi erbjuder idag. I båda fallen kommer ens ämnen och kurser dock inte kunna fortsätta erbjudas på samma sätt som idag. Det enda sättet att undvika se de här båda utvecklingarna är att istället ignorera aktuell forskning om världens tillstånd och om hur framtiden kan utvecklas.

Om man på allvar vill bidra till att studenter ska kunna främja en hållbar utveckling bör man pröva ansatser, i kurser och utbildningsprogram, som stimulerar engagemang att tänka annorlunda, våga utmana livsstilar och förändra samhällssystem. Om man vill hjälpa studenter bli medvetna förändringsagenter, personer som kan och vill se effekter på lång sikt för både ekosystem och systemen av människor som bor i dem och är beroende av dem, så måste man själv också vara beredd att se sig själv, sin egen roll och vad man blivit uppväxt med. Exakt vad det här kan innebära för olika lärare, ämnen och kurser är inte entydigt klart annat än att det inte kan vara en “quick fix” som levereras utifrån utan måste komma från en egen process av att erkänna sitt beteende, sina värderingar och från en vilja att på allvar bearbeta vad det är man menar är viktigt i den roll man har som lärare. Först då kommer förändringar att kunna bli allvarligt menade.