Om att inkludera oss själva i berättelsen

När jag som pedagogisk utvecklare försöker introducera lärande för en hållbar utveckling har jag använt lite olika ansatser, men den vanligaste har varit den här:

Det första jag gör brukar vara att berätta om det ohållbara i sättet vi lever och de enorma hot världen står inför. Det andra är att jag brukar lyfta relationen till de utbildningar som gör personer mindre engagerade i att förändra världen och att det krävs förändrade pedagogiska grepp för att engagera. Det tredje handlar om de strategiska kompetenser och lärandeformer som lyfts fram som värdefulla av forskning om att ställa om till en hållbar utveckling. Efter steg tre har jag tänkt mig att folk har fått känslan av att “ok, nu vet vi varför och hur vi ska arbeta för att våra studenter ska kunna främja en hållbar utveckling, då sätter vi igång då!”. Tyvärr blir det inte så, och det är på grund av en fundamental brist i sättet att berätta och engagera de jag pratar med. Det här inlägget är tänkt att bearbeta lite varför jag tror att det är fel tänkt.

När jag berättar för andra om tillståndet i världen, presenterar fakta om hur vi håller på att förlora arter på ett sätt som hotar stora delar av livsväven på jorden, och hur det tillsammans med klimatförändringar riskerar existensen för avancerade mänskliga samhällen, blir det lätt en väldigt överväldigande känsla. Efter det här första steget brukar folk vara otåliga och vilja veta “det här är ju hemskt, så hur gör jag då i min kurs?”, alternativt “jaja, vi vet att det är hemskt men vad spelar det för roll för min kurs?”. I bägge fallen handlar det om att ansvaret för att ta det steget genom de här frågorna antas ligga hos någon annan, och att man inte själv bearbetar det faktum att vi aktivt får våra studenter mindre engagerade i omvärldsproblem i takt med att de lär sig specialisera sig. Och berättelsen jag berättar saknar en väldigt viktig aktör för att bli meningsfull: den saknar läraren själv. Den handlar om någon annan, eller något annat än det läraren vanligen brukar behöva bry sig om. Och berättelser som vi inte kan identifiera oss med, i vare sig handling eller karaktärer, riskerar bli en berättelse vi glömmer av eller förtränger.

Då jag står framför en publik är det alltid en historia vi förmedlar. En historia som visar vad vi ska bry oss om och vad vi kan ignorera, som lyfter fram något vi ska tänka på men samtidigt döljer det vi inte behöver bry oss så mycket om. Det här gäller oavsett om vi håller med ett sångnummer eller spex på en fest, en föreläsning om något tekniskt ämne som mekanik eller termodynamik, ett seminarium i tillväxtteori eller något annat. Jag väljer ut något att presentera och ett sätt på vilket jag presenterar det, som visar upp för mina åhörare vad som är viktigt och vad som inte är det. I matematisk analys inkluderar berättelsen sätt vi kan använda för att räkna med derivator och integraler, definitioner, bevis och teorem. Eventuellt inkluderar berättelsen också kontexten, att man utvecklat så mycket matematik kring analys av kurvor för att man historiskt ville räkna ut när påsken infaller och hur man ska sikta med en kanon. Inom programvarukonstruktion pratar vi om hur vi konstruerar stora programvarusystem snabbt och effektivt. Eventuellt innehåller berättelsen också de kvinnor som var väldigt viktiga i datalogins tidigare åldrar men blev utmanövrerade när ämnet blev ett mer erkänt akademiskt ämnesområde. Och eventuellt inkluderar vi berättelsen om Alan Turing som pionjär inom datavetenskap och central för Storbritanniens krigsinsats via kryptoknäckande, som drevs till självmord på grund av att han var homosexuell. Vi kan välja att inkludera i berättelsen det som kommit att forma våra ämnesområden, och därmed oss, eller inte.

När jag ska förmedla en historia om hur världen utvecklats intill idag nämner jag hur högre utbildnings roll varit att utbilda skickliga ämnesexperter som lärt sig att bry sig om hur man löser ekvationer, programmerar datorsystem, utför kirurgiska ingrepp eller analyserar lönsamhet för bolag. I min berättelse ingår en kort beskrivning av att sidoeffekten av högre utbildning varit att göra människor mindre kreativa, mindre engagerade i att bidra till att lösa problem utanför deras egen domän och i vissa fall mer egoistiska och mindre samarbetsvilliga. Det jag inte nämner är att det här är något som skett tack vare de allra bästa intentioner, och inte på grund av illvilja. Jag nämner inte hur skickliga lärare och forskare gjort sitt allra bästa att ge sina studenter den bästa starten på en yrkeskarriär som de förmått, och navigerat de krav som karriären och universitetet ställt på dem efter bästa förmåga. Och jag pratar inte om att universiteten har ställt de krav man tyckt varit bäst att ställa för att säkerställa den allra bästa kvaliteten på sina utbildningar.

Om jag skulle göra det skulle nog berättelsen bli en annan. Framför allt skulle det bli en berättelse om oss. Om våra tankar, känslor och brister. En ärlig redogörelse av sätten på vilket vi strävar efter det vi tror på och formar våra studenter på samma sätt vi själva formats. En berättelse som länkar samman det abstrakta, det som sker i den stora världen vi bara vagt förnimmer som på håll, och det konkreta i budgetfördelningar, kursvärderingar, meriteringsvägar och ansökningar om forskningsmedel.

En sådan berättelse skulle kunna sträcka sig från nutiden in i framtiden genom att inkludera vanliga reaktioner på världens klimatkris och massutrotning av arter, som utmattning, uppgivenhet och känsla av att det trots allt inte har så mycket med en själv att göra. Att man har tusen saker att bry sig om och i morgon kommer det säkert något nytt. Att man redan utbildar skickliga experter som naturligt kommer vilja bry sig om att skapa en bättre värld. Eller att det skulle krävas enorma omtag av utbildningssystem som man inte helt rår över även om man kan se att de har sina brister.

Berättelsen kan börja med att förklara att de här vanliga sätten att reagera, och den här handlingsförlamningen som kan komma av att känna vanmakt, är det vi kan förvänta oss av de allra flesta. Den kan inkludera att ett fåtal orkar säga “jag vill bryta mönstret”. Några få som gör upp med det de inte tycker fungerar och ställer sig själva svåra frågor om hur de ska kunna ställa om inte bara utbildningar utan även samhället. Men det stora flertalet styrs av den omgivande organisationen och de normer som gäller, och de i sin tur kommer styras av samhällets ideal om framsteg och välgång. Man kommer ställa sin tilltro till grön tillväxt, ny teknik och annat som skulle kunna låta fundamenten för våra nuvarande system förbli intakta och att man fortsätter leva som tidigare. Längst ut bortom de mänskliga systemen finns såklart det fantastiska livsuppehållande systemet på jorden, med ekosystem och ett klimatsystem som möjliggör allt liv på jorden och våra avancerade mänskliga samhällen. Det livsuppehållande systemet på jorden reagerar trögt, när det gäller klimatet först efter flera årtionden, men är i slutändan det som kommer styra förutsättningarna för allt liv, inklusive mänskligt sådant. I min berättelse skulle vi årtionde efter årtionde komma att se hur de mänskliga avancerade välfärdssamhällena redan i mitten av 2020-talet var bortom räddning. Vi var bara alla oförmögna att reagera på all information som kom om det som höll på att hända i olika delar av världen. I berättelsen har då ett antal processer redan gått så långt att de slår ut stora delar av jordbrukssystemen genom massdöd av livsviktiga pollinerare, vattenbrist i Indien och Kina orsakar enorma sociala spänningar, kollapsade ekonomier och migrationsvågor, kollapsen av världens fiskebestånd hotar överlevnaden för miljoner människor i viktiga ekonomier, eldstormar och utdragna torkperioder i stora delar av USA inklusive ekonomiskt viktiga Kalifornien leder till ekonomisk depression, sociala konvulsioner och drastiskt sämre förutsättningar för avancerade samhällen. När samhället är tvunget att anpassa sig till de här radikala försämringarna kommer det behöva prioritera annorlunda, och de dyra universiteten ifrågasätts kraftigt eftersom de varit ineffektiva i att driva sociala omställningsprocesser och pengarna behövs för mer grundläggande behov.

Efter de här berättelsen kan man stanna upp. Man kan försöka ställa sig frågan om det är oundviktligt. Man kan ställa sig frågan om vad vi egentligen har belägg för. Man kan känna att den här berättelsen inte är en vi vill tro på. Utan att skuldbelägga enskilda personer kan vi prata om de belägg vi har för att klimatkrisen riskerar att ha de här oerhörda konsekvenserna. Vi kan prata om att psykologin visar att vi människor tenderar reagera på just de här sätten, och empiriskt kan vi tala om att det är just så (med utmattning, apati och att välja att göra som alla andra) som vi reagerar just nu.

En annan berättelse är dock möjlig. Den börjar från samma grundläge, samma världsbild, men på samma sätt som Per Espen Stoknes förklarar i sin TED-föreläsning finns det sätt att bryta mönstren kring hur vi kommunicerar och reagerar på berättelser om vår värld. I vår nya berättelse kan vi visa hur forskare, engagerade i att lösa världens problem med hjälp av de expertkompetenser de har, uppmärksammar att deras studenter inte verkar engagerade i förändring på samma sätt som de själva. De söker förändring. De tar kontakt med varandra och visar sig ärligt nyfikna men samtidigt öppet okunniga om det som de själva saknar i sin skolning. När de visar att de själva söker lära sig får de studenter engagerade att tillsammans med dem undersöka hur världens problem faktiskt ser ut och hur man kan arbeta med dem. De bildar nätverk, de skapar opinion och stödjer varandra. De försöker nå ut till samhället och dem som bidrar till omställningen just nu. De gör sig själva relevanta genom att välja att bidra och visa för andra hur man kan göra skillnad. De blir förebilder som leder en process som efter bara något årtionde känns så självklar att man inte riktigt längre kommer ihåg hur det var när man kunde välja att inte bry sig om en hållbar värld. De blir en del av berättelsen jag vill vara en del av. Och de huvudpersonerna i berättelsen jag vill bjuda in andra i.