Om att göra sig själv överflödig

Jag kommer från ett forskningsfält vars övergripande fråga kan formuleras som “what can be efficiently automated?”. Med andra ord studerar vi lite tillspetsat hur vi kan göra människors arbete överflödigt. I och med detta borde det finnas en livlig och central diskussion kring just värdet med det vi gör i ljuset av hur det påverkar människor, och det borde också finnas en och annan diskussion om huruvida, ifall vi lyckas, att vi själva blir överflödiga. Skulle vi acceptera en sådan slutsats? Skulle vi inte vilja föra diskussionen om vad det innebär innan vi hamnar i den situationen?

I arbetet med att ställa om utbildningar att ha som mål att studenterna ska kunna verka för en hållbar utveckling kommer ibland frågor som “hur har det här en relevans för min kurs?”. Det vanligaste svaret, som också betraktas mest konstruktivt, är att “man kan alltid hitta exempel som visar hur ens ämne har relevans för en hållbar utveckling”. Det är dock inte det enda svaret. Det är fullt möjligt att ställa den här frågan till examinatorer för samtliga kurser på en utbildning och komma fram till att ingen av dem anser att det är särskilt centralt att studenter i just den kursen borde ta hänsyn till samhällets behov av en hållbar utveckling. Det här svaret kan man nog få oavsett om det är kurser som handlar om linjär algebra, vetenskapligt skrivande, molekylärbiologi, exegetik, etologi eller programvarutestning. Och det är fullt möjligt att det här är svaret en teolog skulle givit om hen fått frågan om hur samhällets utveckling mot ett välfärdssamhälle hade relevans för teologiutbildningen: “det har det inte”. Tyvärr visade det sig att samhället hade något mindre nytta av teologer och något större nytta av teknologer på grund av detta.

Det är fullt möjligt att vi därmed får ett lite svårare val att göra. Antingen tänker vi om kring hur vi utformar utbildningsprogram och kurser över huvud taget, och gör det på ett sådant sätt att vi börjar med ett övergripande samhällsproblem och försöker se vilken typ av kompetenser som skulle krävas för att studenter ska kunna ta sig an den här typen av problem på ett mer konstruktivt sätt, oaktat våra lärares kompetenser och preferenser. Eller så väljer enskilda lärare exakt hur mycket de tycker att det här är relevant för dem själva i deras kurser, vilket kan leda till att ingenting alls händer eftersom man inte tidigare tyckt det varit relevant med ändringar, eller att man anser att man redan gör det man borde eller kan, med följden att kurserna inte ändras.

Om vi då accepterar premissen om att en samhällsomställning krävs för en hållbar utveckling, och att denna omställning även kräver nya förhållningssätt och förmågor, och att sådana förhållningssätt och förmågor kräver andra typer av lärandesituationer, kurser och utbildningsprogram, ja då innebär den andra ansatsen att folk frivilligt gör sig själva överflödiga i takt med att samhällets behov av omställning och nya kompetenser blir allt tydligare för våra utbildningar. Den första ansatsen med att göra om hela utbildningsprogram kan i och för sig också leda till risken att lärare känner att de inte behövs längre, men i grunden måste vi egentligen ifrågasätta hur vi sätter värde på det vi gör: om vi gör det för att vi är experter på det, eller om vi gör det för att vi ser att det egentligen behövs, och söker nya väger att bli relevanta med vår kompetens.

Ingenjörsstudenter tränas i att utveckla nya system, men sällan i att avveckla eller förenkla system. Det här beror på vad vi tränas att värdesätta, och vad vi antar att “utveckling” består i. Ingenjörer antas komma in i en problemlösningssituation där det redan är etablerat att ny teknik behövs för att lösa problem, och att ingenjörens roll handlar om att utforma och utveckla en lösning snarare än förhandla med olika parter om vari problemet egentligen ligger. Alla som sett “Arga snickaren” vet att misslyckade tekniska projekt (som att bygga hus) ofta inte misslyckas på grund av att någon varit oskicklig som snickare, utan att han (det är oftast en han) inte kommunicerat med sin familj om vad det är man egentligen värderar i familjen, och huruvida husbygget kanske riskerar att underminera äktenskapet, ekonomin eller familjens grundtrygghet. Det här betyder inte att hantverkskunnandet inte är nödvändigt för att slutföra ett halvfärdigt husprojekt, men arge snickarens arbete handlar oftare om hur man ska stötta parförhållandet än takstolarna.

För att lösa klimatfrågan har olika mer eller mindre tekniska alternativ förts fram. En viktig komponent i alla strategier för begränsad påverkan på klimatet måste koldioxid sugas upp från atmosfären. För ingenjörer handlar det ofta om möjligheten att suga ut koldioxid med hjälp av tekniska lösningar som brukar kallas “Direct Air Capture”, det vill säga att dammsuga upp koldioxid och lagra i berggrunden. I jämförelse med biologiska alternativ som att lagra biokol, låta skogar växa sig större och låta stäpplandskap bli större så tenderar koldioxiddammsugare att vara många gånger dyrare, osäkrare och med mindre potential än biologiska metoder. Skulle en ingenjör som står i begrepp att bidra till koldioxidreducering vara beredd att föreslå alternativ där hens kompetens inte är lika central, eller måste användas på annat sätt än tidigare? Eller är ingenjören dömd att vara begränsad till att föreslå ny teknik oavsett vad analysen om problemet och dess olika dimensioner och lösningsstrategier ger?

Skulle på motsvarande sätt program- eller kursansvariga kunna komma till slutsatser om att deras ämnen är mindre centrala än de tidigare varit och känna sig trygga i att det är helt ok?

I “Arga snickaren” handlar det inte om att programledaren tillika snickaren kan bli av med jobbet om han föreslår att paret ska samtala mer med varandra istället för att bygga mer. Han har sin lön ändå. Om en ingenjör eller lärare ska kunna acceptera att något annat än en teknisk lösning kan vara den bästa lösningen måste det finnas en grundtrygghet i att ens anställning och de undervisningsuppdrag man får inte hänger på att man bidrar som expert i det man har kompetens i sedan länge. Få av oss har den kompetens som behövs för att ta oss an våra stora utmaningar. Det är just därför vi har dem, men det gör inte att det är några andra än vi som har att utbilda våra studenter.

Det är upp till oss alla, programmerare, logistiker, etologer, molekylärbiologer att engagera oss och våra studenter i de enorma problem vi står inför, och göra det med ödmjukhet men med beslutsamhet. Det är inget vi utbildat oss i, det är egentligen omöjligt, men vi har inget val. Det är nödvändigt och det är bråttom.