En resa mot att bry sig

Vad innebär det att bry sig om en hållbar utveckling? När jag reflekterar lite över den resa jag själv känner att jag gjort de senaste åren tycker jag att jag kan känna igen ett antal olika steg, som vart och ett handlar om att införliva fler saker jag känner till om världen i de beslut jag tar och det liv jag lever.

1. Det allra första steget handlar om att välja att se och ta till sig rapportering om den övergripande utvecklingen i världen. Att våga läsa rapporter om kollapsande ekosystem, om en bräcklig världsordning som bygger på intrikat sammanlänkade ohållbara system för att extrahera energy och material ur jordskorpan, om klimatkrisen och vacklande demokratier. Det är ett riktigt svårt steg. Vi är bra på att skydda oss från influenser som vi anser är hotfulla mot vår bild av världen och vår plats i den. Vi värjer oss för obehagliga intryck som handlar om sådant som är lite längre bort än att vi kan förnimma dem och koppla dem till vår vardag. Det krävde för mig en viss sorts sinnesro att acceptera och fortsätta ta till sig av de rapporter som hotar bilden av att världen är en bra plats, en trygg plats, som utvecklas på rätt sätt. Vi grundar våra värderingar och handlingar på hur vi tror att världen är, så det första steget mot att kunna agera annorlunda inbegriper nödvändigtvis en vilja att se med klara ögon på hur världen ser ut just nu. Det kan vara lätt att bli deprimerad över världens tillstånd och välja att titta bort, så en väldigt viktig komponent i detta första steg handlar om att förstå sina egna reaktioner på sådant man tar till sig av och inte läsa allting ensam, utan hitta andra i sin närhet att prata med.
2. Det andra steget handlade om att se över vilka beslut vi fattar dagligen, och om de bidrar till våra globala problem eller bidrar till lösningar. Vad äter vi för mat? Vad är våra avtryck av kläder, handel, resor och besparingar? Vilka politiker bör få vår röst? Vad finns det för positiva alternativ som innebär att vi skulle kunna tänka oss förändringar? Vi började äta företrädelsevis ekologiskt & vegetariskt för ett antal år sedan, även om det inte är uteslutande vegansk mat. Vi lagar kläder, köper begagnat, har ingen egen bil och flyger inte längre på semester, även om vi hyr bil för utflykter och köper en del nya kläder jämte de begagnade. Våra besparingar går främst till ändamål vi känner att vi kan stödja. Inga av de här förändringarna har varit lätta, och alla har inte gått lika fort, men det har ändå funnits en sorts tankar om att våra val spelar roll, och speglar våra värderingar, som i sin tur speglar vår bild av hur vi tror att våra handlingar spelar roll. Det har varit ett sätt att öka cirklarna för det man bryr sig om: inte bara sin egen hälsa för maten eller framtida storlek på pensionen, utan även klimatavtryck och vilken sorts företag som får tillgång till våra sparade medel. Här kan svårigheter handla om att det kan finnas målkonflikter och osäker information, och otydliga konsekvenser av beslut. Att man inte hela tiden, i alla beslut, har ork eller möjlighet att bry sig om allt måste också vara något man accepterar. För mig har det viktigt att kunna fatta beslut i ljuset av detta, medveten om att det finns risker att man agerar på ett sätt som inte är det bästa i ljuset av ny information, men där man väljer att ta beslut likafullt. Beslut man tror hjälper, och spelar roll. Alla beslut färgas inte enbart av tankar om en större samhällsomställning, men det finns mycket fler saker i vågskålarna nu än tidigare. Men allt handlar inte om rollen man har som konsument, så det tredje steget är om möjligt ännu viktigare.
3. Om jag nu tror att det spelar roll vilka beslut jag fattar, och att jag kan välja att agera i enlighet med det jag tror är långsiktigt gynnsamt ur fler perspektiv än det som gynnar mig ekonomiskt eller ger glädje i stunden, vad innebär det då för mitt yrkesliv? Vad är rimligt att göra som en del av mitt jobb, och hur kan mina värderingar bli centrala för det jag gör? Här är svårigheten att arbetet, framför allt på en större arbetsplats, kan ha helt andra mål än att entydigt verka för en hållbar utveckling. Ett företag måste ägna sig åt aktiviteter som även på kort sikt generar tillräckliga inkomster, ett lärosäte måste attrahera studenter och forskningsmedel och i bägge fallen har man anställda som kan ha olika tankar om vad som är viktigast för just dem. När jag försökt analysera hur arbetsuppgifter och målsättningar ligger i linje med det jag tycker är viktigt (att driva på omställningen mot ett hållbart samhälle) kan jag se ett antal kategorier:

• Det finns uppgifter eller mål som direkt är i konflikt med tankar om att driva på en omställning. Om jag vet med mig att föreställningar att teknik är fri från värderingar är direkt felaktiga och skadliga för utexaminerades förmåga att kunna förstå konsekvenser av och ta ansvar för tekniska val, är det ett problem att behöva driva kurser som utgår från sådana premisser.
• Det finns uppgifter som utgår från en logik intern för organisationen och kräver mycket tid och energi, men inte är direkt skadlig i sig. Det kan handla om krävande administrativa moment eller samarbetsorgan som inte i sig driver arbetet i organisationen framåt, men suger upp tid och energi. Organisationen kan vara uppbyggd kring att genomföra de här uppgifterna och vara styrd av mål som i sig kan kännas harmlösa, men som distraherar från större omställning. Att väga på guldvåg hur många poäng i tekniskt ämne X som krävs för att tillfredsställa någon i tekniskt ämne Y vars kurs kommer senare i ett utbildningsprogram är exempel på en sådan aktivitet. Organisationens logik kräver att man ägnar tid åt detta, och det suger ut energi som skulle kunnat läggas på annat.
• Det finns uppgifter eller målsättningar som känns någorlunda i linje med att förändra organisationen, såsom att minska mängden flygresor eller att studenter ska reflektera över långsiktiga konsekvenser av beslut av teknik. Men, de här målsättningarna utgår sällan från någon analys om vilken sorts mekanismer som driver arbetet i stort och styr hur folk lägger sin tid. De riskerar att dränera energi bort från något som skulle kunnat ha bättre effekt och ge mer genomgripande förändringar. Om man fortsätter att bedöma lärare och forskare efter antal presenterade arbeten vid konferenser man flugit till blir det svårt att samtidigt kräva att man ska flyga mindre. Om man kräver att studenter ska genomföra examensarbeten på företag som råkar erbjuda dem oavsett vad de handlar om, blir det svårt att kräva att de ska ha ett väldigt kritiskt förhållningssätt till de projekt de förutsätts bidra i.
• Det finns slutligen sådant som är meningsfullt på ett djupare plan. Sådant som syftar till att påverka mer grundläggande saker. Det är inte säkert att man kommer lyckas driva igenom det man strävar efter, men det är något som syftar till att åstadkomma mer meningsfulla förändringar i organisationens målsättningar. Det kan handla om aktivism eller mer strategiskt inriktat arbete, men också om föreslagna ändringar av målsättningar och arbetssätt som ska ge andra incitament att bry sig om långsiktiga konsekvenser. Att få eller skapa tid för den här typen av aktiviteter hos en organisation som inte accepterat att djupgående förändringar behövs är en utmaning i sig.

Oavsett var man befinner sig i detta känns det som att man behöver utrusta sig själv med förmåga till acceptans för sådant som är just nu, även om man ser stort behov av förändring. Om jag inte kan acceptera de drivkrafter som finns för en organisation kan jag inte göra något åt dem. Om jag inte kan acceptera att människor befinner sig i olika stadier på sin egen resa kan jag inte föra meningsfulla samtal. Samtidigt kan inte acceptansen få utvecklas till resignation. Jag vet att saker måste ändras, jag vet att jag måste vara delaktig för att kunna ändra, så acceptans för sakers tillstånd är inte en ursäkt för att inte agera utan snarare en förutsättning för att kunna agera meningsfullt. En annan förmåga man måste kunna utveckla är att agera även under osäkerhet. Hur jag agerar kan vara styrt av vad jag tror att jag kan få med mig människor i, vad som känns roligt och vad jag kanske har kapacitet att göra. Jag vet inte om kritiska samtal med personer i ledande ställning alltid leder till förändring, men i vissa fall kanske det hjälper. Jag har ingen aning om ifall ett storskaligt rollspel är ett effektivt sätt att skapa förståelse för samhällsutmaningar, men det har känns både meningsfullt och roligt att driva det vi kallat för The Climate Change Megagame. Att tillåta sig själv att våga något även om det kan misslyckas känns nödvändigt. Att inte agera för eller bidra i samhällsomställning är att garanterat bromsa den, även om vi vet inte vilka alternativ som kommer visa sig vara långsiktigt gångbara. Därför gäller det nog att både kunna agera på sätt som känns obekväma när man tror de är nödvändiga, och erkänna när man garanterat haft fel.

Så här långt på min resa kan jag konstatera att trots att utvecklingen i det större samhället ännu inte vänt, och kanske inte heller kommer hinna göra det i tid för att göra skillnad, så är mitt liv i mycket större utsträckning i linje med mina värderingar. Den etiska stress jag upplevde tidigare känner jag inte så mycket längre. Det kommer säkert komma fler svåra beslut att fatta, men jag känner mig ändå lite mer trygg i mig själv mitt i all osäkerhet. Kanske kommer jag behöva besluta mig för att söka mig någon annanstans. Kanske kommer jag att komma fram till att en större grad av självförsörjning och samarbete med människor tycker om trots allt är det viktigaste. Nu är det inte längre lika ångestfullt att se de här olika alternativen. Jag är beredd att fatta viktiga beslut om det skulle krävas för egen del. Det känns som en sorts seger i sig.